Sporadiska kommentarer om samhällsfenomen, politik, kultur och fotboll.
Med inspiration från Stig Dagermans dagsedlar i Arbetaren. Inspirerad av en ilska, förvåning och vanmakt i det senmoderna samhället och ångesten relaterade till dess krav. Inspirerad av The Chameleons mörker. Och av Djurgårdens IF's bländande spel i Svenska Fotbollförbundets misshandlade Allsvenska.
Vuvuzelors bröl Från tidig morgon till kväll Tinnitus segrar
Med anledning av det fullständigt outhärdliga och svårbegripliga tutandet i plasttrumpeter under matcherna i VM. Ja, inte bara under matcherna verkar det, utan mer eller mindre dygnet runt enligt uppretade VM-spelare som får nattsömnen störd. Sansade bedömare från Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg till BBC-ledningen fördömer eländet.
Den ende som verkar uppskatta skiten är Sportbladets Lasse Anrell. Det förvånar ingen. Sportkrönikörernas okrönte ärkepajas har konsekvent valt att visa upp sin smaklöshet offentligt. Senast genom att i söndagens tidning på flera bilder från Sydafrika, visa upp sig i en t-shirt med namnet på en blogg, vars kopplingar till Hammarbys firma KGB, är mer än uppenbara. (Av lika uppenbara skäl länkar inte jag till bloggen ifråga.) Lite svårt att ta kritik mot huliganism framförd i Sportbladet på allvar då. Namnet på bloggen anspelar på narkotikabruk och stora delar av innehållet är råsexistiskt och kvinnoförnedrande. Och den tröjan visar "feminist-Lasse" upp sig i offentligt. Snyggt jobbat. Ska vi kalla det cyniskt handlande? Hyckleri? Eller bara dumhet? Med tanke på vem det handlar om är nog alternativ tre det mest rimliga. Veckans sportgroda, indeed.
Lasse Anrell är väl en av många människor som bara tänker på sig själv och sina närmaste. Jag tycker! Jag klarar mig! Jag mår bra! Vem är våra arenor och städer till för? Det finns dom som mår pyton av höga ljud. Förvärras hörselskadador av vuvuzelorna? Är det fotbollsförbund som bestämmer vad som gäller i ett samhälle?/ Eardog
Efter hårdnackat motstånd mot bloggande, twittrande, facebookande och allt annat som man förväntas göra, sitter jag här och skapar en blogg. I alla fall. Kanske kan den, trots allt bli en utloppskanal för den ångest, ilska och förtvivlan som inryms i det senmoderna samhället och dess krav, som jag känner.
Inspirationen, och anspelningen i bloggnamnet, kommer från Dagermans dagsedlar som publicerades i tidningen Arbetaren under många år. Inte så originellt kanske, men ändå. Sederad är jag. Tyst under många år och lite pillertrött. Att sen båda två orden är med på en lista över utrotningshotade ord gör det än trevligare att använda dem.
Mina sederade dagsedlar kommer sporadiskt och kan handla om samhällsfenomen, politik, kultur och fotboll.
43 år - eller som David Brent skulle uttryckt det: "30-ish".
Stockholmare, sedan länge i Småländsk exil, med tre vuxna barn (16 år och uppåt). Djurgårdare, akademiker, glesbygdsbo, hundägare och sambo. (Utan inbördes ordning...)
Kontakt: sederadedagsedlar@gmail.com
Lasse Anrell är väl en av många människor som bara tänker på sig själv och sina närmaste.
SvaraRaderaJag tycker! Jag klarar mig! Jag mår bra!
Vem är våra arenor och städer till för?
Det finns dom som mår pyton av höga ljud.
Förvärras hörselskadador av vuvuzelorna?
Är det fotbollsförbund som bestämmer vad som gäller i ett samhälle?/ Eardog