Opinionsundersökningsresultat rörande det kommande riksdagsvalet trillar in i stort sett varje dag numera. Det var enklare förr när opinonsundersökning var lika med SIFO-undersökning (och utomlands "en Gallup"). I den senaste från Synovate, framstår det som om borgaralliansen för första gången på länge skulle ha mer sympatier än oppositionen. Som vanligt måste man konstatera att det finns alltför många felkällor för att en sådan liten marginal som nu presenteras skulle kunna ses som säker. Men, det vore dumt att förneka att trenden i opinionen under senare tid gynnat borgaralliansen.Varför är det så? Det finns givetvis mängder av orsaker till detta. Jag vill lyfta fram två, som faktiskt är nära besläktade, trots att den ena handlar om borgaralliansen och den andra om oppositionen, och då företrädesvis socialdemokraterna. De kan sammanfattas under rubriken avsägandet av ansvar.
1. Borgaralliansens avsägande av ansvar.
Euro-/EMU-krisen. Denna kris som uppenbarligen är av väldigt allvarlig karaktär och som leder till slakt på offentlig verksamhet, lönesäkningar, uppsägningar, arbetslöshet i land efter land. Den här typen av yttre kriser tenderar att gynna sittande regering, och så även nu. Vi bör dock ställa oss följande fråga: Om nu EMU och Euro-samarbetet krisar, vem bör hållas ansvarig? Är det inte rimligt att de Euro-förespråkare och EMU-frälsta i Folkpartiet och Moderaterna ställs till svars? (Gäller också delar av Kd och C) Ansvaret handlar dels om att ta ansvar för de negativa konsekvenserna som drabbar land efter land. Men ansvaret handlar också om att man som regering rimligen haft avsevärt bättre insyn i problematiken än alla andra. Kort sagt, har verkligen inte firma Borg och Reinfeldt något ansvar för den uppkomna krisen?
Jag vill alltså hävda att borgaralliansen gynnas av detta avsägande av ansvar. I alla fall hittills.
2. Socialdemokraternas avsägande av ansvar.
Delar av kritiken ovan drabbar också högerfalangen i socialdemokratin. Där inkluderas huvuddelen av de huvudfigurer som partiet tror ska kunna vinna valet och utgöra stommen i en regering. Men huvudpoängen här, är faktiskt socialdemokratiska sympatisörer i allmänhet. Det är ett avsägande av ansvar, att inte aktivt motarbeta borgaralliansen. Sofflocket är inte ett alternativ. Det är avsägande av ansvar och överlämnande av makt till en auktoritet. Jämför med socialpsykologen Stanley Milgrams gamla auktoritet/lydnadsexperiment. Här lämnas makten över till en auktoritet som sannerligen inte har arbetarklassens bästa för ögonen.
Att socialdemokratin har problem av stora mått när det gäller kvaliteten på sina toppkandidater, med Sahlin som främsta exempel, är beklagligt. Det måste vara något strukturellt problem i den interna framvaskningen av toppnamn i partiet, tyvärr. Tyvärr finns inte någon glöd eller synbarlig kompetens i vad som förr varit pålitliga vallokomotiv i form av LO-ordföranden heller. Det är beklagligt. Men det är inget skäl till att välja soffan framför en röst på oppositionen i september.
