Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF) har under året arbetat fram ett dokument som syftar till att lyfta svenska högstaligans standard och anseende. Igår, den 27 augusti, presenterades uppenbarligen resultaten för representanter för de 32 klubbar (allsvenska och superetta-) som ingår i denna exklusiva, men också icke-transparenta och kvasidemokratiska förening. Förvisso finns det alltid skäl att arbeta med att utveckla "spelplanen" för våra elitklubbar. Allt är långtifrån idealiskt eller supportervänligt i dagens Allsvenska, misshandlad av ett sedan länge inavlat Svenskt Fotbollförbund (SvFF) med den maktfullkomliga pensionären Lagrell och en bunt ja-sägare vid rodret. En mer professionell hantering av våra högsta fotbollsserier och vissa reformer är utan tvekan önskade sedan länge. SEF skulle kunna vara en sådan drivande kraft. Tyvärr förefaller dock en krämarmentalitet och ett supporterfrånvänt perspektiv känneteckna nuvarande SEF's ledning - trots att man hävdar motsatsen. I de förslag som uppenbarligen presenterats igår, och som delvis återges via media och SvFF's hemsida (men märkligt nog inte nämns alls på SEF's egna dåliga ursäkt till hemsida) finns guldkorn som, om de genomförs, kommer utgöra små steg i en mer supportervänlig riktning. Åtminstone vad som kan utläsas i de korta referaten. Visionen sägs vara Nordens bästa liga. Det är en högst rimlig målsättning. För att nå dit konstateras två huvudproblem ("huvudobalanser" enligt texten på SvFF's hemsida). 1: "För det första skall elitfotbollen ha ett fokuserat och systematiskt publikperspektiv. Idag är utövarperspektivet det dominerande och en bättre balans mellan dessa olika perspektiv krävs." Och 2: "För det andra måste ägarskapet till den svenska elitfotbollen vara tydligt. Dagens oklara gränssnitt mellan SvFF, SEF och klubbarna medför att ingen kan, vill eller klarar att ta ägaransvaret."
Jag är enig med SEF i att dessa två punkter är problematiska i dagsläget, och delvis också ett sorgligt eftersatt arbete, vad gäller huvudproblem ett. Att publiken ska sättas i centrum för omsorgen är egentligen en självklarhet. Speciellt om man ser sig själva som en del i "upplevelseindustrin". Att "ägarskapet/ägaransvaret" (vilket inte egentligen har med ägande att göra egentligen utan är konstig managementsvenska för "ansvaret för och beslutanderätten över") av/för landets högstaliga i fotboll bör tydliggöras är korrekt. Att Svenska Fotbollförbundet visat att det inte är varken den bästa organisationen att utöva detta ansvar, befolkat som det är av vad som snällt beskrivet kan beskrivas som inkompetenta medarbetare, har visats i hantering av allt från tävlingsfrågor, säsongsplanläggning, tv-avtal, disciplinärenden, marknadsföring, etcetera. Faktum är, att svensk elitfotbolls större föreningar konsekvent misshandlats under ett många år. Svenska Fotbollförbundets ledning har i sina handlingar faktiskt lyckats devalvera svensk klubbfotbolls värde, vända kärnsupportrarna mot sig i snabb takt.
Men, det finns en stor risk att en ökad makt för SEF bara utgör ett steg från SvFF's askhög till en månglarnas flammande eld. Låt mig förklara min oro. I förslaget finns uppenbarligen 14 konkreta förslag till åtgärder. Dessa har inte öppet redovisats av SEF. Medierapporteringen och SvFF's text om förslagen visar dock på att positiva förslag om ökad (?) supporterdialog, åtgärder riktade mot en förbättrad (?) arena-.och planstandard samt spelschema (spel under spelbara månader) blandas med krämarmentalitet, liknande den som förstörde intresset för ishockeyns elitserie för ett par generationer supportrar till framför allt Djurgårdens IF och AIK. Bland förslagen till åtgärder finns rena kopior på dumheter som infördes i ishockeysammanhang under 1990-talet och som alienerade kärnpubliken - supportrarna - från den företagifierade och glättigt paketerade "produkten" som ishockeyn gjordes om till.
Som tur är har åtminstone Djurgårdens IF lyckats vända trenden. Men det är då viktigt att komma ihåg att man gjort det genom att krypa till korset och sparka ut de fjolligaste kommersialiseringsdårskaperna och samverka med supportrarna. Man har åtminstone tillfälligtvis insett att vi inte är "kunder" som "konsumerar en upplevelse". Supporterleden är trogna människor som är kära i en idé och stolta över en tradition och en över sekellång historia. Det är kort sagt klubben som finns i våra hjärtan. Men det är också supportrarna som är klubbens hjärta. Detta glömde såväl Svenska ishockeyförbundet, klubbarna och hockeyligans ledning bort. Det höll, i stockholmsfallen, på att ta en ända med förskräckelse och konkurs inte bara för Hammarby hockey, utan också för AIK och DIF.
Hockeyns marknadsföringsorakel trumfade, tyvärr utan speciellt mycket motstånd, genom en serielunk där man fick möta samma lag hundrafyrtiotvå gånger varje grundserie i fullkomligt betydelselösa matcher (i normalläget) som bara var en transportsträcka till ett slutspel, som även det utsträckts till smått parodiska matchserier sett till antal matcher. Detta kombinerat med närmast absurda upp-/nedflyttningsserier som huvudsakligen lett till att de lag som funnits i elitserien blivit kvar där. Förvisso inte en stängd liga à la NHL, men inte så långt ifrån. Och kraven på en stängd liga återkommer från klubbdirektörer med allt tätare mellanrum. Dessvärre ser jag att dessa generaltabbar som hockeyn gjort, verkar gå igen i förslaget till åtgärder som SEF lägger fram för fotbollens högsta liga.
Uppenbarligen vill man minska antalet lag i allsvenskan från dagens 16 till kanske 10. Och, likt i hockeyn låta varje lag möta konkurrenterna fyra gånger. Det skulle innebära en ökning av antalet matcher från 30 till 36. Och det skulle leda till "högre kvalitet" då man "regelbundet möter mer kvalificerat motstånd", säger SEF. Man skulle dessutom minska möjligheten att kvalificera sig till allsvenskan (ett till två lag kan flyttas upp istället för två till tre lag). Uttalanden om en stängd serie florerar i samband med detta, men inofficiellt. Det finns enligt min syn inte något "publikperspektiv" i centrum i en sådan stympning av Allsvenskan, som ju äntligen byggdes ut till sexton lag bara för något år sedan. Jag vill för allt i livet inte åka till Trelleborg två gånger varje säsong. Det räcker alldeles utmärkt med en, tack! Jag har mycket svårt att se att fyra möten Trelleborg-Mjällby per säsong kommer att leda till en kvalitetsutveckling och en positiv publikutveckling i svensk fotboll. Hur tänker ni här, SEF?
Jag tror jag vet. En minskning av antalet lag till 10 i landets högsta fotbollsserie i händerna på SEF (eller något bolag i förlängningen, mer sannolikt) måste kombineras med en stängning av serien. För att serien ska bli attraktiv och växa på sikt, måste det finnas ett "kundunderlag". Kundunderlag stavas klubbar (fotbollsbolag) i storstäder eller åtminstone mellanstora städer. Dels klassiska klubbar med stor supporterbas som Djurgårdens IF, Malmö FF, IFK Göteborg, AIK, IFK Norrköping, Örebro SK, Helsingborg och möjligen Hammarby IF. Kanske kryddat med ett FC Gothia (GAIS, Häcken och ÖIS) och ett Smålandia IF (Kalmar FF, Öster, J-södra och Mjällby). De sista två enligt plastig dansk förebild. Jaha, det var det, 10 klubbar. Fyra möten per säsong plus säkerligen ett slutspel därpå. Tristessen skulle sätta in snabbt tror jag. För det är faktistkt tjusningen med att möta nya klubbar i matcher som verkligen betyder något, risken med att åka ur och den hisnande glädjen i att avancera som gör Allsvenskan attraktiv och levande. Jag åker faktiskt hellre en gång per år till Mjällby eller någon annan håla och möter en klubb som avancerat i seriesystemet på egna meriter, än åker flera gånger per säsong till Malmö FF. Jag tar hellre en match per säsong mot Gunnilse och BK Forward än åtta urvattnade inflationsderbyn mot AIK och Hammarby som köpglad kund.
För inte tror jag att vare sig SEF eller SvFF vågar sig på ett vågspel att skära ner allsvenskan till 10 eller 12 lag på rent fotbollsresultatmässiga grunder. Det kan, utifrån dagens allsvenska tabell, resultera i en allsvenska som ser ut så här: Helsingborgs IF, Malmö FF, Örebro SK, IF Elfsborg, Mjällby AIF, GAIS, Trelleborgs FF, BK Häcken, IF Brommapojkarna samt Gefle IF. Wow - det blir ju en riktig kvalitetshöjare det! Och vad publik de kommer strömma till Strömvallen i fjärde mötet för säsongen mellan Gefle-Häcken i snögloppet i november.
Så, granska noga hur våra 32 "elitklubbars" klubbdirektörer resonerar och vilka beslut de fattar på det extrainkallade mötet i SEF den fjärde oktober. Det finns en uppenbar risk att vi har en mycket mindre och tråkigare allsvenska om något år. Det är inte ofta jag håller med Fotbollskanalens Ekwall, men i sin blogg har har helt rätt. Det är inte antalet lag i ligan som gör några danska klubbar mer framgångsrika. Det har andra, ekonomiska grunder.
