Gripande om arbetarkamp med nutida relevans

Håller på att läsa en fantastisk bok. Det är den engelske författaren David Peace bok GB84. GB syftar på Storbritannien och 84 på 1984. I fokus är den långa hårda kampen som det brittiska gruvarbetarförbundet förde, och i slutänden förlorade, mot Thatcher och hennes medlöpares mord på gruvindustrin i landet. Men den är också aktuell i nuet, till exempel rörande Carl Bildts inblandning i folkrättsbrott i Sudan som nu utreds. Mer om det i slutet av inlägget.

I boken får vi följa den hårda kampen vid "the picket lines", slagsmålen med svartfötter, polis och militärs närmast diktatoriska bevakning och övervåld. Vi får också möta ledarna för olika fraktioner inom gruvarbetarförbundet "back stage".

Det är inte en lätt bok att komma in i. Men efter 30-40 sidor lossnar det. En viss kunskap om konflikten sen tidigare är kanske att rekommendera dock.

Det är en suggestiv, gripande skildring av arbetarklassens livsbetingelser och vardagsliv samtidigt som författaren inte backar för att visa avigsidan i arbetarklasskulturen också.

David Peace är också författaren till de fyra böcker, som blev till de tre Red Riding-filmerna, som kom förra året. De är en fantastisk skildring av miljö, kultur och svindleri i norra England från mitten av 70-talet och något decennium framåt, kopplat till mordutredningen av seriemördaren kallad The Yorkshire Ripper. Mumma för anglofilen! Han är också författaren bakom The Damned United.

Ett par låtar får ackompanjera tipset! The Men They Couldn't Hang - Shirt of Blue först:



Och sen vår gamle arbetarpoet Billy Bragg - Which Side Are You On?



Båda fångar emotioner från en tid där arbetares organisering faktiskt var på liv och död och repressionen från stat och kapital brutal. Svårt att se framför sig i dagens samförståndsanda och på-ryggen-platt-liggande fackliga toppledare i Sverige. Men historien har en förmåga att upprepa sig. Glöm inte Ådalen -31 då svensk militär på kapitalisternas vägnar dödade fredligt demonstrerande arbetare. Och det var inte första gången det hänt i Sverige. Tories regerar nu i Storbritannien igen och startar med ett gigantiskt nedskärningsprojekt på närmare 600 miljarder. Undrar vilka som drabbas?

Kanske inte heller sista gången? Vi lever i en tid av närmast total dominans för kapitalismen som idé och genomförd politik. Vi lever i en tid där storbolagen ljuger och trixar, medan miljön och "de små människorna" får ta smällen. Vi lever i en tid där statligt ägda bolag har ledningar som tydligen gör precis vad de vill, och investerar 13 miljarder i den ekologiska katastrof som brunkolskraftverk i Tyskland är. Vi lever i en tid när svenska utrikesministrar utreds av åklagare för folkrättsbrott i Sudan. Där militären gått svenska oljekapitalisters ärenden och begått ofantliga övergrepp mot befolkningen. Det är samtidigt pinsamt och skamligt.

Se SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, AB, AB, AB, AB, Exp, Exp, Exp, Exp, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD.

José Gonzalez tillbaka

Min gode vän M gav mig häromdan tipset att lyssna på Junips senaste. Det har genom åren visat sig väl värt att följa upp just M’s råd – han har grym koll. Och visst, så även denna gång. Junip med José Gonzalez vid gura och mik har släppt en ep med fyra låtar kallad Rope & Summit.

Låtarna avnjuts bäst i bil, buss eller tåg. Medelög fart. Mörker. Lampa flimrar förbi, rälsen dunkar, hjärtat slår, dovt, dimma, klang, klang, klang från passerad järnvägsövergång, rälsen dunkar, lunkar på. Det är den övergripande känslan jag får. Fast jag sitter fastnaglad i kontorsstolen. Det är glimrande bra akustisk lo-fi. Något annat som är glimrande bra är att du kan ladda ner ep’n från Gaffa.

Junip spelar 22/5 på Pustervik i Göteborg innan de ger sig ut i världen. I augusti är de i götet igen på Way out west enligt GP.

"I gevär!"

Den här texten, och det inkluderade tipset, har varit "a long time coming". Hade jag haft en blogg tidigare, hade jag skrivit detta tidigare. Men nu kommer det: "I gevär!"

Jag syftar då på londongruppen The Social's ep "A Call to Arms". Den är inte purfärsk, jag vet. Kom 2009. Skit i det, trendjägare, ge det en chans även om det står 2010 i almanackan. Ge baryton-Laurence Hussey och hans polare en lyssning. Det är högoktansindie, slagordstexter, Ian McCullochfrilla och en kraft, som får The Social att stå ut i mängden, på ett skönt sätt. Låten Under Grey English Skies kombinerar ett Johnny Marrskt gitarrspel cirka 1986 med ett tilltal i sången som passar en cynisk anglofil som mig. Sannolikt också dig. Varför spelar inte The Social på nån svensk festival i år - obegripligt. Här nedan finns ett litet smakprov.

Interpol - Lights

Här sitter man och försöker lugna nerverna inför DIF-GAIS genom lite slösurfning. Och så klickar nåt till i huvudet, vad länge sen det var Interpol kom med nåt nytt. Och se på fan, om inte bandet laddar upp inför ett efterlängtat skivsläpp. Detta genom att erbjuda låten Lights som du hittar för nerladdning här. Och omdömet då? Jodå, det låter Interpol allright! Hemtamt, kanske med lite inspiration av ett ungt Black Sabbath, men bara lite då. Betyg - ska vi säga 4 Xanor av 5? Nu väntar vi på albumet!!

Uppdatering 100510: Jaha, inget är för evigt. Inte band i allmänhet. Eller Interpol i synnerhet. Nyheten i The Guardian att Carlos Dengler (bas, synth) lämnat bandet får en att bli som Stella the diver. Ni vet, hon som alltid var nere.

Delfiner, sol och måne

1988. Skivan jag beställde via den välsorterade skivbutiken i min lilla småländska stad hade äntligen kommit. Med skiva menar jag vinyl. LP. Skivbutik, för de av er som är lite yngre än jag, var en affär med massor av vinylskivor i, och i bästa fall utrustade med små lyssningsbås (Tänk telefonkiosk! -Vad det var? Alltså en sån där...ja, ja...) som man kunde få provlyssna på skivor i genom svettiga hörlurar som vägde cirka 4 kilo styck. Jag känner jag börjar komma från ämnet jag tänkte skriva om, så here it goes!

Skivan jag hade väntat på att få importerad på beställning var The Sun and the Moons första skiva. Arvtagarna till, eller spillrorna av, The Chameleons, med hälften av medlemmarna från just Chameleons och de andra två från Music for Aborigines. Manchester, indie, innan indie i den bemärkelsen ordet finns numer fanns. Post-punk. Jävligt bra. Inte riktigt samma grej som Chameleons där Dave Fieldings gitarrslingor levde liksom sitt eget, oefterhärmliga liv. Men, jag stolpade nöjd ut från skivaffärn och hem till studentlägenheten och skivspelarens hemtrevliga stroboskop.

Det har ju gått tjugotvå år sen dess. Jag spelar sällan The Sun and the Moon numer, men det händer. Ganska sällan. (Chameleons spelas dock fortfarande ofta.) Men i vintras, så hände något som gjorde att den gamla LP'n åkte fram igen.

Delfiner.

Nån gång i den mörkaste, i många bemärkelser, vintern såg jag filmen The Cove. I mångas ögon slår jag in öppna dörrar här, ni har givetvis redan sett filmen. För eventuella andra: se filmen! Utan att förta spänningen som finns inlagd i denna dokumentära skildring, så kan jag ju säga att den handlar om systematiska mord på delfiner. Utförda i Japan. Jag grät framför min datorskärm. Se filmen. Agera.

Kopplingen till The Sun and the Moon då? Jodå, den finns. Redan då, 1988 sjöng Mark Burgess i låten Dolphin om just delfiner: "...and their capacity to love infinitely exceeds that of the savages on these lands." Ser man filmen ser man hur rätt Mark hade. Lyssna gärna på The Sun and the Moon, men framför allt se The Cove.

För att byta ämne till slut. I morron är det fisktema på Stockholms Stadion. GAIS. När det gäller makrillar så är jag fan ingen djur- eller fiskvän. Forza DIF.

"When things are artificially bright, I run for my life".

Kanske är det åldern. Kanske sederingen. Men det är alltför sällan som ny musik griper tag i mig. För nån vecka sen så träffade dock New Yorkbandet The Ropes rätt. EP'n Love is a Chain Store är med sina tre låtar en lågmäld, sugande spark i affärsgalleriornas neonupplysta skrev. Speciellt träffande mina känslosträngar för tillfället är låten Civil Lanterns som illustrerar den ångest som kan vara förknippad med inträdet i konsumtionens upplevelseindustriella ljussken. Det kan locka ibland, men likväl frammana känslor av att man vill fly för livet till ett ställe som är kravlöst, chosefritt (se där, ännu ett utrotningshotat ord!) och dovt.

Jag associerar The Ropes med band som mina husgudar The Chameleons, men också med Interpol, The Maps. Och just när det gäller kritiken av konsumtionssamhället kanske med 1977-års Poly Styrene och X-ray Spex. Det är ingen dålig mix. Jag kan sluta springa för livet. Och istället fritt ladda ner The Ropes skivor från deras egen sida.