Trött Kent-singelsläpp

Med välkända Kentgrepp i alla möjliga former som kännetecken, släppte Kent idag en singel och flaggar för studioalbumsläpp sista juni.

Det mest bestående intrycket är just att lyssnaren får gå så vältrampade stigar i Kent-världen att man nästan kan gå där i blindo, utan att träffa på något hinder. Det är tråkigt. Varken Ullevi eller Skisser för sommaren greppar tag i lyssnaren. Den förstnämndas electroslammer är förvisso visslingsvänlig. Kan tänka mig att den kommer få en del P3 och framför allt P4-speltid. Närmare sportradiomusik än så här har knappt Kent varit. I alla fall sen Vapen & Ammunitionstiden. Texten är banal med Kent-mått mätt och handlar om stillastående sentimentalitet. Det kännetecknar tyvärr låten i allt för många dimensioner.

Skisser för sommaren lovar lite mer, med marschtrummor och goth-ekon. På ett sugande hackande vis, likt maskineriet på ett automatiserat sågverk, med jämna insatser av en klingas vinande, rör sig musiken via ett mindre crescendo, fram till en abrupt ändstation. Sångens skruvade eko gör det dock svårt att uppfatta vad texten handlar om. Förvisso blir Jocke Bergs sång en del i låtmaskineriet på ett lite ovanligt vis. Men otydligheten blir till en stock som sätter sig på tvären, och Kent-maskinen stannar. Tyvärr mest med frågetecken som resultat. Har propparna gått? Är maskinen på väg att skära? Eller har den bara sett sina bästa dar i allmänhet?

Lyssna på Myspace. Köp eventuellt på Kent.nu.


Betyget blir två Xanor av fem möjliga. OBS, dosen höjd med en halv tablett, se nedan!!


UPPDATERING 100615: Jag tvingas, efter att hört låtarna med högtalare - det var bara laptopen till hands tidigare - omvärdera betyget något. Detta då högtalarna faktiskt lyckas förmedla Jocke Bergs sång på ett faktiskt riktigt hörbart sätt. Jag tar på mig dumstruten och ställer mig i skamvrån och höjer mitt betyg ett halvt steg till 2 1/2 Xanor av fem möjliga. Och lovar att aldrig mer lita på laptopens högtalare innan jag uttalar mig igen...

Läs: SvD, Exp, Exp, GP, AB, AB, AB, E-kuriren, Folket, SVT,

Jingle jangle med svärta

Vill slå ett litet slag för det amerikanska bandet The Sadies senaste. Titeln "Darker Circles" är träffande. Man får känslor av amerikansk söder, kanske till och med så långt ner som Louisiana. Men det är ingen festlig square dance det är frågan om. Det är countrybaserad rock med Byrds-influenser, ibland rockabillybas och delvis rejäl sälta i texterna. Och mycket bra!

Mina associationer går till det sorgligt bortglömda bandet Guadalcanal Diary och mycket tidiga R.E.M. och 10 000 Maniacs. Tidigt 80-tals Athens, Georgia med andra ord. Bra.

Kolla detta:

Läktarskandal x 3

Lördagkvällen har ju bjudit på två magnifika evenemang. Jag tänker givetvis på schlagerpartyt i Oslo och fotbollspartyt med landslaget i Solna. Kvällen kantades av läktarskandaler på båda tillställningarna.

Den första skandalen utspelade sig på Råsunda. En relativt glest besatt arena (dryga 22000) påminner om att inte ens klapphattarna från Töreboda, Gagnef eller Ölme kan luras till ett poppigt Lagrell-evenemang längre. Småchipparna och lantiskulmagarna i CampSweden-utstyrsel syntes knappt på norra ståplats. Och ett är säkert, de hördes inte ens fram till nedersta raden på den egna läktaren.

Man kan tycka det är besynnerligt att svenska landslaget som spelar i huvudstaden (nåja) där de tre lag med landets största klackar och mest gedigna supporterkulturer finns, inte kan locka fram ett sjungande folkhav, även om det rör sig om träningslandskamp. Jag minns en tid när det var annorlunda, trots ett mycket blekt landslags-åttiotal rent resultatmässigt. Hade Stockholms klackfolk som förr, men nu i avsevärt större antal än då, kunnat attraheras och låtas samordna sin insats åtminstone hjälpligen, då hade svenska landslaget haft ett svårslaget stöd i ett internationellt perspektiv. Men det kräver ju att det satsas på en annan "kundkategori" än nu förstås.

Jag har personligen en teori om en gradvis alienering av de aktiva supportrarna i Stockholm från landslaget som i inte så liten grad handlar om en alienering från Svenska fotbollförbundet och dess ledning som sådan. Inte nödvändigtvis från landslaget i sig, men med denna trista konsekvens. Det handlar dels om de patetiska försöken att konstruera ett upplevelseindustriellt "event" och skrivbordsprodukter som är ägnade att framskapa "fans" (till skillnad från supportrar) skapar bara ytterligare distansering. Dels om en supporterfientlig attityd i den allsvenska fotbollsvardagen.

För om sanningen ska fram, Lars-Åke Lagrell, hade inte Bosnien-Hercegovinasupportrar fyllt Råsunda, hade åskådarantalet klart understigit 10000 idag. Det är en skandal att ett svenskt landslag på hemmaplan, med rätta, ska behöva applådera bortasupportrarna efter matchen.

Den andra läktarskandalen är givetvis det bristande matcharrangemanget där ganska avsevärda mängder pyroteknik brändes av på läktarna. Hej SvFF - ni kan sätta in böterna ni givetvis utdömer er själva att betala på Radiohjälpens konto 90 1950-6. Eller, vafan jag känner mig altruistisk ikväll, skänk dom till stackars Hammarby, där lär dom ju behövas.

Den tredje och sista läktarskandalen innefattar den gamle fotbollsbekantingen "Jimmy Jump" som stormade upp på scenen mitt under Spaniens schlagerpekoral vid den stora spelmansstämman i Oslo. Vi väntar fortfarande på att Jimmy sätter sin lilla röda mössa på Zlatans skalle som han lovat/hotat med! Snyggt jobbat Jimmy, du satte i alla fall lite färg på en i övrigt blek tillställning, om man ska döma av snabbrepetitionen i alla fall!

Rapportering i SvD, SvD, SvD, AB, AB, Exp, Exp, DN, DN, DN.

"Kick out the Allians-kväll"

Fredag kväll. Reinfeldt leder regeringen. Borgarna leder opinionsmätningarna. Helsingborg leder Allsvenskan. Lagrell sitter som SvFF-ordförande på livstid. Vart leder egentligen våra liv?

Nej, fan, upp med hakan! Det är fredag kväll! Vi hämtar lite styrka och inspiration från ett både dimmigt och hårt engelskt sent 70-tal och 80-tal. Tänk Maggie. Huva. Men det finns "Power in the darkness!". Vi mot dom. "Let's kick out Alliansen!"

Newtown Neurotics - Kick Out the Tories
The Redskins - Bring It Down
Tom Robinson Band - Winter of '79
The Blow Monkeys feat. Curtis Mayfield - Celebrate (The Day After You)
Anti Pasti - No Government
The Specials - Ghost Town
The Adicts - Viva La Revolution
The Housemartins - Sheep
Infa-Riot - Power
Billy Bragg - Which Side Are You On?
New Model Army - 51st State of America
Sex Pistols - God Save the Queen
The Sun and The Moon - A Picture of England
The Clash - Bankrobber
Subhumans - Work-Rest-Play-Die

José Gonzalez tillbaka

Min gode vän M gav mig häromdan tipset att lyssna på Junips senaste. Det har genom åren visat sig väl värt att följa upp just M’s råd – han har grym koll. Och visst, så även denna gång. Junip med José Gonzalez vid gura och mik har släppt en ep med fyra låtar kallad Rope & Summit.

Låtarna avnjuts bäst i bil, buss eller tåg. Medelög fart. Mörker. Lampa flimrar förbi, rälsen dunkar, hjärtat slår, dovt, dimma, klang, klang, klang från passerad järnvägsövergång, rälsen dunkar, lunkar på. Det är den övergripande känslan jag får. Fast jag sitter fastnaglad i kontorsstolen. Det är glimrande bra akustisk lo-fi. Något annat som är glimrande bra är att du kan ladda ner ep’n från Gaffa.

Junip spelar 22/5 på Pustervik i Göteborg innan de ger sig ut i världen. I augusti är de i götet igen på Way out west enligt GP.

"I gevär!"

Den här texten, och det inkluderade tipset, har varit "a long time coming". Hade jag haft en blogg tidigare, hade jag skrivit detta tidigare. Men nu kommer det: "I gevär!"

Jag syftar då på londongruppen The Social's ep "A Call to Arms". Den är inte purfärsk, jag vet. Kom 2009. Skit i det, trendjägare, ge det en chans även om det står 2010 i almanackan. Ge baryton-Laurence Hussey och hans polare en lyssning. Det är högoktansindie, slagordstexter, Ian McCullochfrilla och en kraft, som får The Social att stå ut i mängden, på ett skönt sätt. Låten Under Grey English Skies kombinerar ett Johnny Marrskt gitarrspel cirka 1986 med ett tilltal i sången som passar en cynisk anglofil som mig. Sannolikt också dig. Varför spelar inte The Social på nån svensk festival i år - obegripligt. Här nedan finns ett litet smakprov.

Strage ut ur startelvan!

Något som förvånar mig gång efter annan är det koketterande med sin okunnighet inom vissa kulturella fält som en del skribenter desperat visar upp. Ett räddhågset sökande efter renlärig ”coolhet”. Ett pissnödigt trampande i redan slitna trappor. På jakt uppåt, efter den högsta kulturprofetstolen, som hägrar. Och märkligt nog, tycks denna position enklast jagas genom att visa upp en stolt ignorans. En paradox, tycker man. Men, så reell, som t ex hos DN PåStans Fredrik Strage.

Det som tydligen ger poäng i kulturtrappan, är att visa upp en okunnighet om och distansering till sport. Idrott. Fotboll. Ishockey. Tydligen ”ocoola” företeelser, som inte ska fläcka bilden i egospegeln. Fredrik Strage är förvisso inte ensam om att använda denna teknik, men jag håller mig till att beröra just det senaste exemplet – hans krönika i DN PåStan 100507: ”Sport handlar inte om coolhet”.

Där får vi veta att idrottande och det han kallar ”fans” (”fotbollfans”, ”sportfans”) är ”idioter” och ”svennebanan”. Vi får veta att Strage, och hans vänkrets, inte har nån sportkulturell kunskap över huvud taget. Och så mals det på, invektiv staplas, kulturkarriärtrappan byggs.

Tänk dig motsatsen. Tänk dig sportkrönikörer som Aftonbladets Bank eller Niva, Expressens Mats Olsson, eller till och med DN’s egen Johan Esk. Tänk dig att de upprepat konstaterar att kulturkoftor är idioter och att musik är något för svennebanan. Tänk dig att de skriver att de minsann inte har en aaaning om skillnaden mellan Bach och Glasvegas. Tänk dig att de inte känner till Fredrik Strage.

Tänk istället att man kan hysa intresse för både och. Upplös dikotomierna och tvångsmässigt återskapande av annanskap.

För att vara en kultur- och nöjesskribent som gör anspråk på att ha en massa credpoäng, så är Strages text bara ett tragiskt exempel på att den käckt uppvisade ignoransen på det sportkulturella fältet och den i många fall ganska täta koppling mellan supporterskap, mode, musik och litteratur som faktiskt existerar, inte bara är käck. Den är reell. Det är skrämmande. Jag föreslår att Strage får ta plats på bänken i nästa nummer.

Interpol - Lights

Här sitter man och försöker lugna nerverna inför DIF-GAIS genom lite slösurfning. Och så klickar nåt till i huvudet, vad länge sen det var Interpol kom med nåt nytt. Och se på fan, om inte bandet laddar upp inför ett efterlängtat skivsläpp. Detta genom att erbjuda låten Lights som du hittar för nerladdning här. Och omdömet då? Jodå, det låter Interpol allright! Hemtamt, kanske med lite inspiration av ett ungt Black Sabbath, men bara lite då. Betyg - ska vi säga 4 Xanor av 5? Nu väntar vi på albumet!!

Uppdatering 100510: Jaha, inget är för evigt. Inte band i allmänhet. Eller Interpol i synnerhet. Nyheten i The Guardian att Carlos Dengler (bas, synth) lämnat bandet får en att bli som Stella the diver. Ni vet, hon som alltid var nere.

Delfiner, sol och måne

1988. Skivan jag beställde via den välsorterade skivbutiken i min lilla småländska stad hade äntligen kommit. Med skiva menar jag vinyl. LP. Skivbutik, för de av er som är lite yngre än jag, var en affär med massor av vinylskivor i, och i bästa fall utrustade med små lyssningsbås (Tänk telefonkiosk! -Vad det var? Alltså en sån där...ja, ja...) som man kunde få provlyssna på skivor i genom svettiga hörlurar som vägde cirka 4 kilo styck. Jag känner jag börjar komma från ämnet jag tänkte skriva om, så here it goes!

Skivan jag hade väntat på att få importerad på beställning var The Sun and the Moons första skiva. Arvtagarna till, eller spillrorna av, The Chameleons, med hälften av medlemmarna från just Chameleons och de andra två från Music for Aborigines. Manchester, indie, innan indie i den bemärkelsen ordet finns numer fanns. Post-punk. Jävligt bra. Inte riktigt samma grej som Chameleons där Dave Fieldings gitarrslingor levde liksom sitt eget, oefterhärmliga liv. Men, jag stolpade nöjd ut från skivaffärn och hem till studentlägenheten och skivspelarens hemtrevliga stroboskop.

Det har ju gått tjugotvå år sen dess. Jag spelar sällan The Sun and the Moon numer, men det händer. Ganska sällan. (Chameleons spelas dock fortfarande ofta.) Men i vintras, så hände något som gjorde att den gamla LP'n åkte fram igen.

Delfiner.

Nån gång i den mörkaste, i många bemärkelser, vintern såg jag filmen The Cove. I mångas ögon slår jag in öppna dörrar här, ni har givetvis redan sett filmen. För eventuella andra: se filmen! Utan att förta spänningen som finns inlagd i denna dokumentära skildring, så kan jag ju säga att den handlar om systematiska mord på delfiner. Utförda i Japan. Jag grät framför min datorskärm. Se filmen. Agera.

Kopplingen till The Sun and the Moon då? Jodå, den finns. Redan då, 1988 sjöng Mark Burgess i låten Dolphin om just delfiner: "...and their capacity to love infinitely exceeds that of the savages on these lands." Ser man filmen ser man hur rätt Mark hade. Lyssna gärna på The Sun and the Moon, men framför allt se The Cove.

För att byta ämne till slut. I morron är det fisktema på Stockholms Stadion. GAIS. När det gäller makrillar så är jag fan ingen djur- eller fiskvän. Forza DIF.

"When things are artificially bright, I run for my life".

Kanske är det åldern. Kanske sederingen. Men det är alltför sällan som ny musik griper tag i mig. För nån vecka sen så träffade dock New Yorkbandet The Ropes rätt. EP'n Love is a Chain Store är med sina tre låtar en lågmäld, sugande spark i affärsgalleriornas neonupplysta skrev. Speciellt träffande mina känslosträngar för tillfället är låten Civil Lanterns som illustrerar den ångest som kan vara förknippad med inträdet i konsumtionens upplevelseindustriella ljussken. Det kan locka ibland, men likväl frammana känslor av att man vill fly för livet till ett ställe som är kravlöst, chosefritt (se där, ännu ett utrotningshotat ord!) och dovt.

Jag associerar The Ropes med band som mina husgudar The Chameleons, men också med Interpol, The Maps. Och just när det gäller kritiken av konsumtionssamhället kanske med 1977-års Poly Styrene och X-ray Spex. Det är ingen dålig mix. Jag kan sluta springa för livet. Och istället fritt ladda ner The Ropes skivor från deras egen sida.