Kollektivt självmord på Stadion!

En av finske författaren Arto Paasilinnas bästa böcker är Kollektivt självmord. En mycket rolig berättelse - trots titeln - om en liten grupp människor som avser begå självmord vid Nordkap och kör en buss dit, en buss som längs vägen fylls på med likasinnade. Djurgårdens resa mot slutsignalen i dagens match mot Kalmar påminde om den resan. Men utan de komiska dimensionerna dessvärre.

Allt var upplagt för en skön kväll på det soliga Stockholms stadion. Hyfsat med folk på läktarna, en revanschsugen Mattias Jonson tillbaka från start och avtäckning av modellen av den nya arenan på Östermalms IP. Suicidrisknivån föreföll avsevärt lägre än den genomsnittliga promillenivån på sektion F. Ändå blev det en mardrömsresa.

En pigg inledning av Djurgården dödades brutalt av ett kontringsmål från Kalmars högerkant. Efter fem minuter. Underläge igen. Redan här började pillerdosor tas fram och snaror tillverkas. Trots att Djurgården hade ganska mycket boll, tillverkades ytterligt få chanser framåt. De rena kamikazetakterna på mittplan och i backlinjen, som resulterade i vansinniga mängder tappade bollar och giftiga Kalmarkontringarna var desto vanligare.

Visst försökte DIF lyfta blick och spel i inledning av andra halvlek. Visst försökte Alvén, Wass och Banda att styra upp spelet och göra tre tidiga byten. Effekterna var dock mest synbara i det röda kort som Ekong drabbades av efter två varningar på fjorton minuter. Det är effektivitet det. Mot döden i raketfart, minsann. En uppenbar straff (Nouri, hands) och en möjlig straff vägrade stenhårde domar-Johannesson att tilldöma oss. Det var våra offensiva chanser det, i sammandrag. Mot det andra målet hade Kalmar säkert tolv uppenbara målchanser under samma tid. Att resultatet fortfarande kvarten innan slutet var 0-1 var tack vare Dembo Touray och ett antal panikräddningar, samt okoncentration hos Kalmaranfallarna. Följande 0-2 var såväl logiskt som rättvist, när det kom. Den kollektiva färden mot självmordet blåstes av utan fler mål i baken, men det kunde mycket väl blivit ett par till. Nåväl, några vuvuzelor hördes i alla fall inte på Stadion. Lite glädje i totalmörkret...

Inför "returen" i Kalmar lär apoteken på Östermalm sälja slut på ångestdämpande och stämningsreglerande medel, utan tvekan. För risken är, att vi idag på Stadion bara såg ett misslyckat försök till självmord från våra blårandiga spelare och ledare. Träsko-Nannes breda och elaka leende när han lämnade Stadion leder mig att tro, att försöket kommer "lyckas" på Fredrikskans. 5-1 i baken,som för något år sen, ska vi nog vara nöjda med om våra blårandiga kollektivresenärer fortsätter på den inslagna vägen. Huva.

Spelarbetyg efter följande betygsskala:
0 - Bojan Djordjic lämnar intervjun
1 - Underkänd
2 - Godkänd
3- Väl godkänd
4 - Utmärkt
5 - Knivsta:

Touray 3

Ceesay 1

Toivio 1

Lyyski 2

Kuzmanovic 2 (-)

Perovuo 1

Hämälainen 2

Youssef 2

Rajalakso 1

Jonson 2 (+)

Oremo 1

Supesubs:

Igboananike 2 (-)

Ekong 1

Touma 1

Domare:

Johannesson 2

Mig själv:

2 (Min kära matchtröja från -96 måste krympt i sista tvätten, fan vad det stramar...)

Läs om eländet: AB, Exp, DN, SvD, SVT, Barometern, Radio Kalmar,