Strutsreaktion hos fotbollsbossar

För den som läst tidigare inlägg som berört (all-)svensk fotboll här på bloggen Sederade dagsedlar, kommer det knappast som en överraskning att stark kritik riktas mot Svenska fotbollförbundets (SvFF) ledning och föreningen Svensk elitfotboll (SEF). Dagens uttalanden från dessa makthavare, som svar på Djurgårdens supporterförening Järnkaminernas kritik mot de två organisationernas svaga behandling av supportrarna (läs kunder eller "konsumenter" om du representerar SvFF eller SEF.) är dessvärre strutsartat. Kritiken får stöd från samtliga tre andra större supporterföreningar bland allsvenska lag. Tyvärr reagerar fotbollens makthavare med att slå dövörat till, igen.

Som Djurgårdssupporter med en 35-årig (ibland mer, ibland mindre aktiv) historia av att gå på matcher, tvingas jag tyvärr instämma i nästan all den kritik som förs fram i det öppna brev - läser ni här - som Järnkaminerna formulerat. Det är, tyvärr, min bestämda uppfattning att livet som fotbollssupporter tvärtemot mycket annat i vårt senmoderna samhälle inte blivit lättare. Det har blivit svårare och mer kostsamt. Speciellt så under det senaste halva decenniet.

Märkligt nog, har livet som fotbollssupporter på, eller på resa till de arenor där våra lag spelar i ökande omfattning karakteriserats av inspärrning, trakasserier, våld från ordningsvakter eller polis, oberäknelighet och dövörat från de som har makt. Det betyder dig, Lagrell och dina kompisar i SEF. Det är oroande och sorgligt.

Svensk fotboll hade under sista åren av 1990-talet och första hälften av 2000-talet en mycket positiv utveckling. Då tänker jag inte på landslagets resultat eller svenska lags insatser i europaspelet. (Och håll käften om Utrecht borta, det var katastrof. Jag vet - jag var där.) Det viktiga var den formliga hausse av intresse som följde - inte av landslagets eller SvFF's agerande, inte av SEF's insatser - utan av det drag som aktiva supportrar till landets mer framstående klubbar skapade.Jag vill inte ta i här, men det drag med derbyn som färgades av en inramning i europaklass, ett ökande bortaresande, positiva konsekvenser som ökad mediefokusering, utveckling av nya medier - inte sällan grundade av (fd) aktiva supportrar, etcetera, det grundlades i supporterleden. Det var inte skapat uppifrån. Det handlade inte om "konsumenter" som "lockats till konsumtion av en upplevelse". Fel. Det handlade om att den supporterkultur som sedan 1970-talets slut utvecklats, stapplande, ibland ett steg bakåt, men också två framåt till att börja med hos storstadslagen och något senare, men ibland med jämförelsevis imponerande envishet, hos mindre klubbar under 80-talet och framåt, blivit vuxen. Med det menar jag att en, eller i vissa fall kanske ett par, generationer av "klackfolk" blivit "vuxna".

Det var vi som stod på de glest besatta läktarna på 80-talet och början av 90-talet. Det var inte så kul alla gånger, av många skäl. Men med årens lopp fanns i de större klubbarnas supporterled en massa, som kring sekelskiftet å ena sidan fanns kvar, sen ett bistert 1980-tal, men som hade fått efterföljare och som dessutom drog med sina små ungar. Det, mina vänner i SvFF och SEF, är den kärnpublik som idag finns, till de stora klubbarna i landet. Det är den publiken som kommer på matcherna trots alla inskränkningar, övertramp och det dåliga bemötande som alltför ofta är belöningen för troheten. Och den troheten är mot klubben - sannerligen inte mot SvFF eller krämarna i SEF, glöm aldrig det.

Den troheten belönas med obefogade batongslag, med slumpmässiga gripanden utan orsak, med dåliga platser på arenor, med livsfarliga/bristande säkerhetsanordningar, med avsaknad av toaletter, med orättfärdigt höjda biljettpriser, med sent ändrade matchdatum och därmed bortkastade tusenlappar i betalda hotellrum och resor. Ja, jag kan fortsätta. Men jag orkar inte.

Sannerligen, långt ifrån alla supportrar - nej inte "fans", fans är okritiska konsumenter av en vara och idoldyrkare - är änglar (i alla bemärkelser...). Sannerligen, har jag grund för att kritisera såväl individers handlande som gruppers handlande i supportersammanhang. Jag kan även, så här i takt med att buken blivit större och håret gråare, känna ett visst missmod över saker jag gjort i rollen av supporter. Sure. Men stoltheten överglänser det missmodet, och så är det nog för de flesta som gjort samma supporterkarriär.

Min poäng? Min väldigt enkla poäng är denna: SvFF och SEF gör ett allvarligt misstag om ni väljer att även fortsättningsvis negligera de aktiva supportrarna. Reaktionerna på Järnkaminernas öppna brev, tyder dessvärre på att just detta är fallet. SEF's representant menar att "vi måste få barnfamiljerna till arenorna" och att det är den typen av "konsumenter" man söker attrahera för att vända en negativ trend. Lyssna på mig: ni begår ett misstag. Det som långsiktigt kommer fylla arenorna i Sverige är vi långsamt grånande klackmedlemmar och våra vänner och barn. Vi må vara feta, fula och obekväma. Men det är vi som går på matcherna och betalar våra biljetter. Glöm inte det. Lyssna på supportrarna. Innan det är för sent.

K6

PS. - till Stockholms politiker i allmänhet och borgaralliansen och Madeleine Sjöstedt i synnerhet - Djurgårdens problem med en antik och utdömd, om än vacker, arena lovades (eller hur Madeleine?) lösas under denna mandatperiod. Djurgården hör hemma i Stockholms stad. Östermalms IP eller möjligen Storängsbotten är platsen för vår nya stadion. Sätt fart nu! DS.

Hyfsat relaterade medieartiklar idag: AB, AB, AB, Exp, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SVT, SVT, SVT.

Se även 11433, JK.

UPPDATERING 100608: Aftonbladet publicerar en bra artikel med norsk idrottsforskare som, liksom Sederade dagsedlar dömer ut SvFF och SEF's idéer och istället ger Järnkaminernas åsikter i deras öppna brev sitt stöd.