Om receptorer och doktorer

Vetenskapen är ett säreget fält
där käbblar professorer i seminarierum gällt
där sticker doktorander varandra i rygg
där ligger docenten med student ung och snygg
där lägger karriärönskan våt filt över tanken
där oroas lektorn över saldot på banken
där skrivs forskningsansökningar i parti och minut
där är tonern i laserskrivarn alltid slut
där är det viktigt att sig meritera
där görs det bäst genom att aldrig protestera
där skrivs oläsliga svengelska artiklar
där ställs många frågor mer sällan ges svar.

Vetenskapen är ett underbart fält
där arbetas också på lösning mot svält
där samlas en massa kreativa personer
där skapas teoretiska visioner
där lyckas man ibland lösa svåra gåtor
där forskas om varför samer bott i kåtor
där finns en fantastisk vilja att veta
där tänks ibland fritt, som troende reta
där saknas dresscode kostym
där skapas avhandlingar volym på volym.

Vetenskapen har alldeles nyss
gett förutfattad mening dödens kyss
när forskare från vårt Karolinska institut
besvarat en gammal fråga till slut.
Svaret det var D2-receptorer av ämnet dopamin
i mänskliga hjärnans inre kemin
gränsen är oerhört fin, vi nu vet
mellan galenskap och kreativitet.
Det förklarar att bakom universitetsinstitutioners lås
korridorerna är fyllda av doktorer med dubbeldiagnos.

Med anledning av svenska forskares upptäckt av likheter i hjärnkemin mellan mycket kreativa människor och personer med vissa psykiska sjukdomar vilket rapporteras om i Expressen. Helt plötsligt tändes ett ljus av insikt om varför den psykosociala arbetsmiljön på många universitetsinstitutioner är som den är. Det förklarar varför jag själv spenderat många år i den miljön.
Flera andra medier rapporterar upptäckten, som Aftonbladet, DN, och SvD.